Har du tänkt på varför mycket små barn, stoppar allt möjligt i munnen?  Det är inte för att dom tror, att allt möjligt går att äta.  I stället är det en instinkt, som ska lära dom föremåls egenskaper, så snabbt som möjligt.  Genom att stoppa saker i munnen, kan dom både känna, lukta och smaka dom.  Att vi behöver en sådan instinkt, säger något om inlärningsbehovet.

Föreställ dej nu bebisar, som är tätt inpackade i tyg.  Inte bara när dom sover, utan nästan konstant dygnet runt.  Man tar bara ut dom ur ”inpackningen”, för att byta på dom.  Dessutom byter man på dom, betydligt mera sällan, eftersom lukten inte märks så mycket.  Det kallas lindning och uppfanns, för att göra dom lätta att ta med sej.  Tyvärr är det fortfarande vanligt, i vissa länder idag.

I många jordbruks- och herdesamhällen, har praktiskt taget alla bebisar lindats.  Bebisar blev lindade från födseln, tills dom var allt från fyra månader, till upp till ett år!  Naturligtvis hindrade det barnen, från att lära sej särskilt mycket.  Bruket hindrade bebisar, från att komma i kontakt med något större antal saker.  Det hindrade också mycket av skelettmuskulaturen, från att utvecklas i naturlig takt.  Båda tvingades vänta till senare, vilket gjorde inlärningen mindre effektiv.  Försenad inlärning tog också tid, från nödvändiga sociala interaktioner.  Vi måste kunna umgås fritt med andra, för att utveckla sociala förmågor.  Man skulle kunna tänka sej, att dom kunde komma i kapp senare.  Fast i alltför många jordbrukssamhällen, fick nästan ingen den chansen.

Orsaken till att barn inte fick den chansen, var rent ekonomisk.  Idag kan det vara svårt att föreställa sej, hur ineffektiv produktionen var.  Det uppskattas att användningen av jordbruksmark, var 4 – 5 gånger högre per person.  Lägg till den påtagliga risken för svält, och behovet blir ännu högre.  Även lågteknologiska hantverk, var bara en bråkdel så produktiva.  Till det kom ett högt ekonomiskt utnyttjande.  Då får man barn som i alltför tidig ålder, tvinga använda nästan all sin vakna tid, åt kontinuerligt kroppsarbete.  Enda pauserna är för att äta, dricka och uträtta sina behov.  Den här typen av arbetliv, började vid 4½ – 6 års ålder.  Olika samhällen hade olika åldrar, för när man tvingades börja jobba.

Sådan förhållanden hindrade barn, från att vidareutveckla sociala förmågor.  Dom hade inte längre tid och ork, att leka eller umgås.  Tänk dej folk som lindats som bebisar, för att sedan utnyttjas som arbetskraft, från fyra och ett halvt års ålder.  Inte bara beter dom sej som idioter, kring allt annat än det dom tränats till.  Dom har också en social förmåga, som ett tre- eller fyraårigt barn.  Skulle dom ens var medvetna om, att andra saknar kunskaper dom själva har?  Tänk dej sedan folk som aldrig lindats, men utnyttjats som arbetskraft från sex års ålder.  Dom skulle förstås ha viss okunskap, om sina fysiska omgivningar.  Fast dom skulle framför allt ha fastnat, i en sexårings sociala förmåga.  Dom här två exemplen, är förstås ytterligheter.  Men jag tror att folk i sådana samhällen, befann sej någonstans på skalan.

Det var inte förrän i tonåren, som barnen fick någon fritid att tala om.  Inte för att dom ekonomiska kraven sänktes, utan för att sömnbehovet sjönk.  Vid det laget hade dom inte haft kul, åtminstone inte regelbundet, på mer än halva sitt liv.  Så dom använde den lilla fritid dom hade, till att ha så kul dom kunde. Den situationen fortsatte sedan, tills folk var för slitna för att jobba.  Vid det laget var folk nog rätt bittra, över alla som genom åren skadat dom.  Jag skulle säga att andra skadat dom, på grund av ren inkompetens.

Konsekvensen var att folk saknade tid, att lära sej om varandra.  Man var förstås medveten, om sina närmastes olika vanor.  Fast man hade aldrig tid och ork, att ta reda på andras motivationer.  Om någon sorts auktoritet hävdade, att andra gör saker av illvilja, så trodde man på det.  Inte på grund av auktoriteten, utan för att man saknade alternativ.  På så sätt kom den typen av myter, att spridas till dom breda folklagren.  Även folk utan kollektivt minne, av egna okontrollerad makt.

Allt det här gjorde det svårt eller omöjligt, att samarbeta på lika villkor.  Folk visste inte tillräckligt om varandra, för att komma överens om hur man gör.  Antigen följde dom en tradition, för vilken grupps medlemmar, som skulle göra vad.  Det fick ofrånkomligen blandat resultat, eftersom människors förmåga varierar.  Eller också behövde man någon sorts chef, som sa vad andra skulle göra.  Då gällde det att den chefen, visste vem som kunde göra vad.  Tänk om chefen hade fel, utan överväga möjligheten?  Då riskerade folk att straffas, för vad dom inte kunde hjälpa.

Ömsesidigt utbyte av varor och tjänster, var förstås också möjligt.  Men folks tankar om vem som erbjöd vad, var ändå baserad på grupptillhörighet.  Om utbudet inte var som förväntat, kunde det resultera i bråk.  Tysta överenskommelser om sakers pris, uppstod utan att folk tänkte på det.  I stället trodde både säljare och köpare, att något alltid måste kosta lika mycket.  Om någon tog ett högre pris, troddes det bero på girighet.  Vilket drabbade hela etniska grupper, som bara försökte klara sej, på dom få yrken som tilläts.

All jordbruksbaserade statsamhällen, har inte haft dom här förhållandena.  Levnadsstandarden har varierat över tid, och mellan olika statsamhällen.  Det är möjligt att den var särskilt låg, i Europa på 1400- till 1600-talet.  Fast det viktigaste är att inte önsketänka, och tro att det aldrig gällt ett visst land.  Det är också viktigt i sammanhanget, att inte behandla levnadsstandard, som om den vore konstant.  Omedvetenhet om att förändring ägt rum, är bara alltför vanlig.

 

Uppladdad den 13:e juni 2023.