Om förorter och grannskapsenheter

En stor del av USA:s befolkning, har blivit bilberoende, dom senaste årtiondena.  Bostadsområden planeras under förutsättningen, att alla kan köra bil.  Parkeringsplatser tar orimligt mycket, av stadskärnornas yta.  En hel del av det här, påtvingas av federal lag.  Konsekvenserna av dom lagarna, måste ha missbedömts när dom antogs.  Jag vet inte hur det ser ut, i Kanada och Nya Zeeland.  Men Australien verkar inte ha det, som något större problem.  Inte heller Storbritannien och Irland, tror jag har det problemet.  Naturligtvis kan enskilda hushåll, ändå vara bilberoende.  Fast det är inte så stor del, av befolkningen som är det.

Här i Europa är gångbarhet normen.  Tyvärr har begreppet missförståtts, av bilberoende amerikaner.  Gångbara områden missuppfattas, som påtvingad bilfrihet.  På samma sätt misstas grannskapsenheter, som att man inte får lämna dom, annat än i undantagsfall.  Sådana missförstånd framstår för mej, som grava övertolkningar.  Jag misstänker att dom förvrängts, till följd av ryktesspridning.  Alternativt är det svartvitt tänkande, som appliceras på lokala förslag.  Någon vill att genomfartstrafik, ska hållas utanför bostadsområden.  Svartvitt tänkande förvränger det, till att inte få köra bil alls.  Dom bilberoende övertolkar det, som instängdhet i området.  Något jag bara tror fanatiker, skulle vilja tvinga folk till.

Det hela påminner om rädslan, att tvingas bo i höghus.  Inte av ekonomiska skäl, utan av lagen påtvingat.  Något som felaktigt har antagits, göra folk djupt olyckliga.  Vilket sedan övergeneraliserats, till flerfamiljshus i allmänhet.  Problemet är att flerfamiljshus, faktiskt är vanligt förekommande, i många olika länder.  Är alla som bor i flerfamiljshus, djupt olyckliga bara för det?  Enstaka fall som påstås visa det, har helt andra orsaker.  Som att levnadsstandarden historiskt sjunkit, i samband med urbanisering.

Jag erkänner att villaförorter, också finns här i Sverige.  Många är tidigare stugområden, vars stugor byggts om och byggts ut.  Fast man kan fortfarande se, att dom från början var likadana.  Det här har sin bakgrund, i tidigare förd politik.  Under mellankrigstiden köpte städer, upp mark utanför stadsgränsen.  Tanken var att förbättra boendet, för under- och lägre medelklassen.  Monteringsfärdiga stugor beställdes, och såldes till sådana hushåll.  Dom uppmanades att hjälpa till, att montera sin stuga på plats.  Gjorde dom det med allt, som inte behövde göras av proffs, slapp dom betala stugan.  Däremot hyrde dom marken, som deras stugor stod på.  Hyreskontrakten löpte på 60 år.  Efter att dom 60 åren gått, hade levnadsstandarden stigit betydligt.  Tomterna kunde då säljas, till folk som dittills hyrt dom.  Idag bebos dom områdena, av den övre medelklassen.

Det bör påpekas att stugområdena, inte var rena bostadsområden.  Affärer och viss service, fanns längs huvudgatorna.  Skolor fanns inom området, så barnen kunde gå till dom.  Bilar var fortfarande inte så vanliga, när stugområdena byggdes.  Tanken var att dom flesta, skulle ta sej till jobbet, med spårburen kollektivtrafik.  Sådan byggdes ut för syftet.  Många jobbade på fabriker, som förorenade en hel del.  Då var det förstås hälsosamt, att bo en bit ifrån.

1930 lanserades funktionalismen i Sverige, som det började propageras för.  Efter det började förorter, med flerfamiljshus byggas.  Huvudsakligen var det lägre hus, som inte behövde hiss.  Dom placerades ut geometriskt, för att maximera dagsljus.  Lägenheterna var små, men hade alltid badrum.  Kök gjordes ofta pyttesmå, för att folk inte skulle frestas, att sova i dom.  (Trångboddhet hade gjort det vanligt, med bäddsoffor i köken.)  I stället blev hallen då större, så man kunde äta i den.  Alternativt fanns en separat matsal.  Oavsett hade köken, alltid rinnande vatten och avlopp.  Långt ifrån alla kök, i Sverige hade det.

Under Andra Världskriget kom klagomål, på förorter som byggts dittills.  Dom skulle inte utgöra, några riktiga samhällen.  Lösningen för Stockholm, blev att anta grannskapsenheter.  Dom skulle innehålla en blandning, av olika bostadstyper.  Samtidigt skulle det mesta, som behövdes i vardagen, finnas tillgängligt där.  Det skulle vara möjligt, att gå till allting.  I praktiken kom dom flesta, att jobba utanför området.  Det var nu inget större problem.  Spårburen trafik byggdes ut, samtidigt som dom byggdes.

Tyvärr har det hela svärtats ner, av det senare Miljonprogrammet.  1965 – 75 byggdes bostäder, som innehöll en miljon ”rum” (sovrum och vardagsrum).  Svenska staten betalade, och privata företag byggde.  För att bygga snabbare, gjordes många hus högre.  Vid det laget hade arkitekter, börjat tänka som ingenjörer.  Åtminstone här i Sverige.  Kombinationen gjorde att husen, ofta blev oproportionerliga.  Det hjälpte inte att bostäderna, kunde bli klara flera år, innan service var på plats.  Innan programmet var färdigt, slog den första oljekrisen till.  Den snabba tillväxten Sverige haft, avstannade i stort sett.  Arbetskraftsinvandrare lämnade landet, och efterfrågan på bostäder sjönk.  Miljonprogramsområdena blev sådana, som det var lätt att få bostad i.  Det ledde till en koncentration, av sociala problem.

Alla sådana problemområden, är inte från Miljonprogrammet.  Men dom flesta är det.  Vad dom alla har gemensamt, är att det är lätt, att få tag på bostad där.  Folk som annars inte kan få en, kommer då att ansamlas där:

1. Alkoholister och narkomaner, som inte klarar att sköta ett jobb.  Om sådana personer har barn, kan dom inte ta ordentligt hand om dom.

2. Yrkeskriminella som försörjer sej, på knarkhandel och bedrägeri.  Dom manipulerar 12- till 14-åringar, att gömma saker och begå mord.

3. Familjer som bor alldeles för trångt, vilket driver äldre barn ut på gatan.  Där träffar dom folk som missleder, om deras egna möjligheter.

4. Ointegrerade invandrare med fel bild, av det svenska samhället.  Deras felaktiga idéer, präglas av myter om människans natur.

5. Islamister som trakasserar andra muslimer, för att inte framstå som ”dygdiga” nog.  Dom trakasserandes idé om ”dygd”, är baserad på hierarkism.

Problem 4 och 5 har missuppfattats, som att sharia gäller där.  Folk som inte är muslimer, påstås inte vara välkomna.  I verkligheten har islamisterna, inte tagit över rättskipningen.  Dom vill inte ens ta över, utan förespråkar självisolering.  Dessutom finns problem 1 – 3, i precis samma områden.  Jag tror inte att islamisterna, skulle acceptera alkohol, knark och bedrägeri.  Eller att ge någon i uppdrag, att döda egna konkurrenter.  Allt det här utgör problem, i just dom områden dom bor.

Den här typen av problemområden, är dom mest omtalade.  Folk på landsbygden och små orter, kan tro att alla förorter, är sådana områden.  Jag tror inte dom greppar, just hur stora storstäderna är.  Både Malmö och Göteborg, har hundratusentals innevånare.  Stockholm har över en miljon.  Bor alla antingen i stadskärnan, eller i ett problemområde?  Nej, det gör dom inte, för geografin stämmer inte med demografin.  På vissa ställen har rika, låtit bygga egna hus.  Sedan har vi stugområden, tidig funktionalism, grannskapsenheter och Miljonprogrammet.  Dessutom fortsatte byggandet, i mindre skala efter det.  Förorter byggda efter Miljonprogrammet, har sällan sådana sociala problem.  Dom är helt enkelt inte så lätta, att få en bostad i.

Jag har själv vuxit upp, i en grannskapsenhet.  En av dom sista som byggdes faktiskt.  Den är blandad med flerfamiljshus, radhus, parhus och stugor.  Dagis och skolor finns där, liksom polisstation.  Inom det finns ett köpcentrum, med service och bibliotek.  På motsatt sida om det, planerades ett arbetsplatsområde.  Idén var att ha arbetsplatser, som inte förorenade.  Något som det visade sej, var före sin tid.  Det dröjde därför länge, innan mycket av arbetsområdet byggdes.  Numera har en del av tomterna, även bebyggts med bostäder.  Hur som helst har dom flesta boende, kommit att jobba på andra platser.  Det mesta av min skolgång, var också utanför området.  Jag tog mej då till skolan, med buss eller tunnelbana.

Det som tänkts som bostadsområde, är ett gångbart område.  Dom allra flesta vägar, är inte tänkta att köras på, annat än i undantagsfall.  Gator avsedda för biltrafik, är nästan alla återvändsgränder.  En eller två som inte är det, utgör långa omvägar.  Samtidigt har området, alltid varit helt öppet.  Man kan gå rätt ut, i den angränsande gröna kilen.  På samma sätt finns inget hinder, att gå till annan bebyggelse.  Eller köra dit med bil, för den delen.  Det är bara mer praktiskt att gå.  Varför skulle andra grannskapsenheter, inte fungera på samma sätt?  Att göra något möjligt, förbjuder inte i sej alternativ.

 

Uppladdad den 24:e september 2026.